Att vara patient i sjukvården (del 2)

Fortsättning.
 
Tiden gick och i väntan på operationstid för att ta bort den växande cystan och delar av eller hela äggstocken, fick jag istället hem en annan kallelse. Det var dags för min regelbundna näsoperation. Jag skulle opereras på höstlovet och veckan före ringde läkaren upp mig för att meddela att han mottagit brev angående min ekokardiografi. Han sa att undersökningen visat shuntar och att det innebär att jag har kärlförändringar i lungorna. Hur många eller hur stora kan en röntgen visa så det ska jag göra snarast, sa han. Jag blev förvånad och frågade om kärlförändringarna mellan hjärtklaffarna och vad de kan orsaka för problem. "Det måste du ha missförstått, ekokardiografin visade shuntar" svarade han med glad stämma. Han beskrev vad shuntar är och lite kort om vad jag ska tänka på innan vi har gjort röntgen. Jag frågade om det var något problem att göra näsoperationen innan vi vet hur det ser ut i lungorna men det skulle inte vara någon fara. 
 
Helgen som kom spenderade jag mycket tid till att läsa om lung-avm's och narkos. Jag kände till sedan tidigare att man ska ha antiobiotikabehandling i förebyggande syfte, vilket jag redan fick i samband med näs-ingreppen. Jag kände också till något om ett särskilt filter som måste användas och samlade på mig information om detta för att kunna visa upp på sjukhuset.
När det blev måndag morgon var jag väldigt orolig. Något kändes inte bra. Jag hade vid tillfället gjort det här ingreppet flera, flera gånger men just denna dag kändes det dåligt. 
Väl på sjukhuset fick jag fylla i en hälsodeklaration och jag framförde direkt informationen om mina lungor, till personalen som tog emot mig. Hon visste inte vad jag pratade om. Hon visste heller inte något om filtret jag nämnde. Jag fick ett rum och ombyte till sjukhuskläder. En annan sjuksköterska kom in till mig och jag tog återigen upp detta med lungorna, filter och antibiotika. Hon visste ingenting om detta men skulle prata med narkosläkaren.
En anledning till att jag var extra orolig och kände behovet att verkligen försäkra mig om att de hade koll, var för att min vanliga läkare var ledig och jag därför skulle bli opererad av en annan. I vanliga fall hade det inte oroat mig men nu när ingen verkade veta något så blev jag väldigt orolig. Jag visade faktablad och förklarade vad som kan hända om man inte får antibiotika och ett särskilt IV-filter. De hade ingen aning om vad jag pratade om. "Det står inget sådant ordinerat i din journal. Läkaren vet vad du ska ha, om du ska ha något särskilt" fick jag till svar. 
 
Egentligen skulle jag ha varit först ner på operation den här dagen, men jag fick ligga och vänta. Väntan fyllde jag med oro och faktaläsning. En sjuksköterska kom in till mig och meddelade att läkaren som skulle operera mig var sjuk så de ska ringa efter en annan. "Du kommer få åka ner på operation, men det kan dröja en liten stund" sa hon. Hon meddelade också att narkosläkaren skulle komma för att göra en bedömning. Det kändes tryggt, tyckte jag.
Det dröjde inte länge innan narkosläkaren stod framför mig och ställde frågor om min hälsa och vad jag orkar med gällande fysisk ansträngning. Jag berättade om kärlförändringarna och det här med filter. Han visste inte heller vad jag pratade om. Jag berättade även att jag inte kan gå upp för en trappa utan att bli andfådd, om min extrema trötthet samt att varje narkos har krävt minst 1 veckas återhämtning för mig. Han rynkade pannan och gav ifrån sig en lätt suck där han stod, bakåtlutad mot patientskåpen. "Jag godkänner dig för operation, men vi försöker hålla dig sövd så kort tid som möjligt" sa han och lämnade sedan rummet. 
 
Fortsättning kommer i nästa inlägg.

Kommentera här: